Ibland går tankarna, du vet, du hör något på nyheterna och så börjar man fundera över vad man hört. Och varför. Idag är det så att den yngre generationen, våra unga, vår framtid. Att det aldrig tidigare har varit en större andel unga som mår mentalt dåligt. Utvecklingen ser ut som så att de unga mår allt sämre, och de äldre mår allt bättre. Så många som fyrtio procent av unga flickor lider av psykisk ohälsa och har ingen större framtidstro. Och detta i ett samhälle där vi borde ha allt, kan tyckas. Och varför har det blivit så här.

 

Svaret är nog svårt att veta och det finns nog många parametrar. Själv har jag en tanke kring det hela, som till viss del skulle kunna möta ett skriande motstånd mot vissa i samhället. Och där får man vara försiktig i sina ord för att det inte ska missförstås.

 

Framför allt så är ju kraven gigantiska, du ska lyckas med en karriär, du ska vara snygg, du ska vara lycklig, du ska ha alla materiella ting. Bara det kan kännas tungt nog. Men tittar man lite mer finstilt så kan jag se saker som gjort skillnad sedan 80-talet och en bit tillbaka, mot vad unga idag möter.

 

De unga har idag ingen samtid, förändringarna i samhället och då särskilt inom den digitala världen sker väldigt fort. Du lever idag mycket mer under en ständig förändringsprocess. Kontentan blir att du saknar möjligheten att landa i lite varaktighet, reflektion och eftertanke. I människans rutiner sitter tryggheten för de allra flesta. Det är en mindre skala som anammar ett liv som ständigt flyter utan att man sitter förankrad i en kaj. Och ska nu ett sådant liv fungera så måste det till så mycket annat, ett starkt socialt nätverk i form av en stöttande och välfungerande familj till exempel.

 

Och nu kan man ju tro att de flesta tillhör en stöttande och välfungerande familj. Jo på många plan, men i min tro så gör det inte det. I den lilla stunden där familjen samlas och gör gemensamma saker så fungerar den lilla familjen, men inte ur ett samhällssocialt perspektiv.

 

Vi har ju någon stans effektiviserat oss så infernaliskt att vi idag har klivit ifrån det som människan gjort i tusentals år. Inget annat däggdjur har sin avkomma, sitt barn, i sin vård så länge som människan. Och längre ser den ut att bli för idag är många unga just unga och curlade en lång bit efter det att de fyllt tjugo år. Kanske inte fel. Dels så utbildar man sig sent, det är svårt att komma in på arbetsmarknaden och bostad ska vi inte tala om. Men samtidigt så lämnar vi bort vår avkomma strax efter att han eller hon kommit till världen. Vi är inte längre på samma sätt dess största formgivare, gränssättare och förebild. Dagispersonalen träffar ditt barn mer av barnets vakna tid än familjen gör. Bara den meningen får min moderliga sträng att vrida mig av smärta, hur kunde vi göra så här?

 

Och vid sidan av detta så har vi skaffat oss ett samhälle där vi tidigt stoppas in i olika fack där tiden med familjen blir allt mindre. Det är i min tro att naturen någonstans har gjort att det bästa för en avkomma att växa upp till en självständig individ är dess föräldrar, och dess övriga familjemedlemmar som finns för stöttning och blötning i vardagen. Där vi idag börjar på dagis i ett års ålder, där du har på tok för lite tid med dina viktigaste - din familj. Och där alla i familjen ska klara kraven på att försörja sig och förverkliga sig. Många barn äter inte middag ihop med sina föräldrar, där samtalet kring middagsbordet kanske är den viktigaste plattformen för en trygg barndom och ett sunt utvecklande av ung individ för att denna ska kunna bli en självgående och stark person redo att tackla livet på egen hand. Här kan jag avundas invandrarfamiljer, där man håller i hop och där mor och farföräldrar dagligen finns närvarande i den unges liv. Historiskt sätt så arbetade många föräldrar tungt, även modern gick ut på åkern en stund medan mormor stod kvar vid spisen, och kanske morfar tog med sig barnbarnet ut och visade hur man högg ved. (Idag är det väl så att det är barnbarnet som visar morfar hur datorn fungerar)

 

Det finns inget land i världen som har det så bra som vi, men jag tror att under ytan så känner många unga en stor otrygghet och pessimism inför framtiden. Sjukvården pekar på det och ett av de stora framtidsyrkena spås vara psykolog, vid sidan av datayrken. Detta spår Arbetsförmedlingen och det talar ju lite sitt eget språk.

 

Så när kvinnorna gick ut i arbetslivet, mycket för att arbetskraften behövdes för landet, så började vi experimentera med våra djupt nedärvda mekanismer. Nu är det kanske inte just mammorna som behöver stå hemma vid spisen. Det kan vara en pappa likväl. Och det är här som det är livsfarlig att ge sig in i debatten, kvinnorättsförädare som man blir. Jag lägger inga värderingar i detta politiskt utan min tanke är helt och hållet kopplat till hur jag tror att naturen har tänkt kring detta, ur ett genetiskt perspektiv.

 

Så med ett snabbt utvecklande samhälle inte minst teknologiskt och med svag trygghetsgrund där vi ska möta en tuff konkurrens på arbets- och bostadsmarknaden så är det inte konstigt att unga, särskilt flickor mår dåligt.

 

Själv kan jag ibland uppleva att världen blir för stor. Jag brukar gärna använda mig av uttrycket att "ens kostym är för stor". Hur stor kostym du har kan variera och som regel växer den och du med den. Vad jag menar är att när du känner dig behärskande så har du en kostym som du fyller upp. Känner du dig otillräcklig så är din kostym för stor. Och är den för liten, ja då lider du brist på möjligheten att utvecklas i den takt som du är i behov av för välbefinnandet. När min värld blir för stor så brukar jag inte titta på nyheterna. Att ständigt exponeras av krig och ekonomiska analyser och stora samhällsproblem får mig att må sämre, ibland är man lyckligast när man inte behöver konfronteras med hela världen på sina axlar. Så när jag känner att det råder obalans så styr jag lite hur stort mitt fönster ska vara utåt. Och häri ligger även sociala medier, där jag tror att vi mår bra av att ha filter. Kanske är människor i Sverige idag lyckligast, de som inte har Facebook och Smartphones. Skulle vara intressant att ta reda på detta.

 

Så min tro är att många unga växer upp med en för stor kostym, där du hade behövt landa i en miljö där du tryggt kan utvecklas i och när du en dag känner dig redo, att du då kastar dig ut i livet för att förverkliga dig själv med allt vad detta innebär. Själv så tillhörde jag en av de sista som försökte vara hemma med sina barn, där några timmars arbete på kvällen var den inkomst som behövdes lappas med för att få ekonomin att gå ihop. Den äldste var femton och den yngsta var sex år när mor gick ut och arbetade heltid, men även därefter försökte jag ha med barnen på arbetet när det så passade. Det är min förhoppning att det la en tryggare och bättre grund än om jag hade börjat arbeta heltid vid deras ettårsdag.

Så vad gör vi då med våra unga som mår dåligt. Ska vi bromsa upp lite, ska vi anamma andra värdegrunder än materiella ting och snabb teknisk utveckling. Då vi inte vill gå tillbaka till det som var förr (eller vill vi det) så skulle man kanske i större grad arbeta med förebilder för de unga, coachande vuxna som finns närvarande. Givetvis dagispersonal och lärare men där räcker inte dessa till, det har vi facit på. Men kanske i den lilla familjen, där man arbetar för att hitta någon i ens närhet som blir som en "fadder". En ung moster, en äldre kusin, mor- eller farföräldrar, änklingen i huset bredvid som du knappt kan namnet på. Bara en tanke.. För medan tiden går så växer ännu en generation upp som ska möta dagens tuffa krav.

 

Ibland tänker jag att är det bara jag som höjer blicken och ser vart vi är på väg. Det populära politiska ämnet kring skolan tycker jag är väldigt talande. Finland har idag en mycket bra skola, de arbetar i mångt och mycket efter den gamla svenska modellen av undervisning. Sverige valde att experimentera med sin skola för att ha som mål att den skulle bli världens bästa. Men vi fick en sämre skola. Gammal katederundervisning kanske inte var så fel ändå.

 

Ja tankarna är många och när en ny generation växer upp så har man heller inte idag en vana att lyssna på de äldre som minns en annan tid, som får vara med och påverka framtiden. Som sagt så är det de unga som hjälper de äldre med datorerna. Men kanske att den äldre generationen vet med sig vad som behövs för att skapa en trygg uppväxtmiljö för avkomman människan. Men i framfarten så är det ingen som lyssnar och de äldre har en beklämmande låg status i samhället idag.

 

Ja och själv upptäckte jag att när jag kommer hem från arbetet igår och hem till min man så har jag blivit världens sämsta lyssnare. När han pratar så upptäcker jag att mina tankar lätt glider iväg mot annat, tankarna flackar för alla de intryck man varit med om under dagen, på måsten och borden. Och jag skäms för mig själv, där jag inte aktivt tittat och lyssnat utan att kvällen blir rätt fragmentarisk. Samtalet växlar snabbt tema, titt i mobilen, titt i datorn, titt i kylskåpet, allt samtidigt som man försöker lyssna. En dålig kombo. Tills man sätter sig i soffan och efter en stund somnar som en stock framför tv:n.

 

Om detta var tanken med våra liv så lovar jag äta upp min högerdojja. Och i väntan på att äga min tid på det sätt jag önskar så hoppas jag att kunna vara en trygg och stark person för andra som vacklar mer än jag. För utåt så märker ingen när jag slutar titta på nyheterna och konfrontera mig mot omvärlden. Allt för att stänga mitt personliga fönster mot omvärlden så att kostymen ska passa på nytt. Och sen öppnar jag den igen när det passar...

 

Ett citat från Hjalmar Söderberg, läs och begrunda;