Den inre soptunnan
Ibland förundras man. För det finns människor som till synes är sådär alltid lika positiva och glada. Som att de fallit ner i en kittel fylld med soppa som barn. Inte en soppa gjord på spik som så många andra av oss, utan en soppa gjord på solsken och glittrande vatten, gröna ängar och änglavingar och till detta två kryddmått humor och glädje.
Nu är alla vi andra kanske inte så hårda så vi alltid har taggarna utåt. Men de flesta av oss är just människor och vi faller lätt åt lite klagan, missunnsamhet och gnäll. Och vi tömmer lätt vår inre soptunna, alltför ofta och på fel ställen. Nu ska man å ena sidan ha karaktär och stå upp för sina åsikter och då kan man behöva markera, och det är viktigt att kunna säga ifrån ibland.
Men så springer man ibland på någon som är sådär bara lättsam och ynnest glad och positiv. Och man får sola sig i personens strålar för en stund.
Så det är en konst att inte fastna i klagan och gnäll. Och man undrar vad receptet är för att inte hamna där. Och vilken medicin som krävs för att ta sig ur det. De flesta känner nog igen sig. Och ibland så kanske man tror att man är ansedd som en glad figur, men det stämmer kanske inte alltid. Det är alltid i betraktarens ögon.
Vi minns när vi var barn. Det kunde vara sommar och man vaknade till solstrålar som letade sig in genom fönstret. Väl vaken så tänkte man inte så mycket i måste-och-ska-banor. Inte heller att jag-måste-försörja-mig-banor. Inte heller jag måste prestera-ha-som-alla-andra-och-visa-mig-lycklig-banor. Nä utan man skuttade upp. Drog på sig kläder, ibland kanske inte så matchande färger eller ens rena och håret på ända. Frukost och sen sprang man ut för att leka och upptäcka. Inte en tanke på att man snart drabbas av hunger igen, för någon borgar för detta, inte sällan en omtänksam mor som står vid spisen och fixar käket. Utan man leker och är i nuet utan en tanke på nästa stund, nästa sekund, nästa gång, imorgon, nästa år, framtiden. Tillvaron är tidslös.
Detta barn var nog ofta lättsam och ynnest glad och positiv. Men någonstans på väg in i vuxenlivet så tar allvaret vid. Kraven höjs, inte sällan på oss själva och vi får en klocka att leva efter. Som barn kunde man inte ens klockan så tidspress var därför en omöjlighet. Nyfikenhet och upptäckarglädjen dominerade den småväxte.
I alla fall minns vi att det var så när vi var riktigt små. Och vi hoppas innerligt att barn av idag kommer att känna så när de vuxit upp och att det inte var stress till dagis, påhejande föräldrar och klockstyrning dygnets alla timmar som dominerat.
De här positiva vuxna människorna som är lättsamma som en sommarfläkt. Är de barn från den sorglösa tiden som inte vuxit upp månne. Eller har vi alla barnet i oss men vi är ur kurs bara. Vi lär oss tidigt att prestera, tävla och mäta oss mot varandra. Blir livet för allvarligt och går vi vilse på vägen? När vi borde kunna njuta av alla de stunder som ju faktiskt inte innehåller ond bråd död och svält. Går det att lägga bort en del av sin tyngd från sina axlar för att kunna njuta till fullo utan en massa men och om?
Tjoppe är bra för mänskligheten. Han har fortfarande som vuxen förmågan att vakna till solstrålarna och inte bekymra sig för morgondagen och alla måsten. Han hatar stress och är som en otämjbar tiger om man försöker styra honom förmycket efter klockan. Men med fritt spelrum så presterar han massor, säkerligen mer än de flesta av oss. Och håret står på ända och färgerna på kläderna är inte alltid enligt regelboken. Och vem bryr sig?! Sist av alla är det han själv.
Tjoppe är bra för mänskligheten för att han motarbetar alla former där vi människor på sikt dukar under för krav och stress. Och häri kanske svaret ligger på hur vi blir bättre och lyckligare människor. Vi är inte gjorda för ett modernt samhälle där vi ska springa i ekorrhjulet utan tid för återhämtning och eftertanke. Och vi behöver bli lite mer barn och lite mindre vuxna. Vi ska inte ta allt så allvarligt.
I Japan finns det idag uppskattningsvis 700,000 personer som är s.k hikikomorier. Det pågår en tyst epidemi där unga människor isolerar sig, utan arbete eller studier, i deras pojk och flickrum i föräldrahemmet. Att hikikomori har blivit ett så utbrett problem beror delvis på att japanska föräldrar är så överbeskyddande. Om de vuxna barnen inte blev försörjda och försedda med mat, skulle de inte kunna isolera sig i åratal. Inte sällan hamnar de unga i en sits där de aldrig lämnar sitt rum, aldrig går utanför ytterdörren utan lever självvalt isolerade där föräldrarna är den enda kontakten. Inte sällan är det datorer och spel som dominerar deras tid. Och där finns en förälder som förser det vuxna barnet med mat och rena kläder och som inte ställer krav.
Isoleringen pågår ofta flera år och det vuxna barnet tappar social förmåga och samhörighet. Det är ett psykologiskt tillstånd och inte en sjukdom. Men problemet är stigmatiserande i Japan, föräldrarna skäms för sina "misslyckade" barn och man försöker hantera problemet på egen hand istället för att söka hjälp. Japanska barn växer upp under höga krav och inte sällan faller de i gränslandet mellan barn- och vuxenålder. Man står inte pall. Snittåldern för hikikomorierna är 30 år.
Idag har Japan börjat arbeta med olika åtgärdsprogram för att bryta isoleringen och få dem ut i samhället på nytt. Dels så betalar de utsatta familjerna pengar för "hyrsyskon" där man hyr in en ung person i samma ålder som lättare kan börja kommunicera med den isolerade. Man har även organisationer som hjälper de unga med praktik och arbetsträning för att återanpassa dem till ett fungerande liv.
Vad är det som får unga människor att vilja fly från vardagen och bli en modern eremit. Nutidens höga krav? Skyhöga förväntningar? Ett samhälle som bygger på att vi alla alltid ska lyckas? Och att vi måste vara lyckliga?
700,000 Japanska unga människor orkar inte med dagens krav och här finns det säkerligen en och en annan svensk ungdom som näst intill intagit samma tillstånd. Efter skolan så kommer man kanske inte igång med jobb utan man fastnar på sitt rum med sin dator och all markservice står till buds. När man borde vara hungrig på livet, nyfiken, kärlekssökande, upptäcksresande och kontaktsökande. Är detta det yttersta tecknet på när det gått för långt. Vi är däggdjur och pressas vi för mycket så går vi in i ett skyddstillstånd. Olyckliga undulater rycker av sig fjädrarna. Är detta däggdjuret människans sett att uttrycka ohälsa, vid sidan om klagan, stress, utbrändhet och diverse sjukdomar?
Kanske skulle vi tänka om. Kanske skulle vi ta bort några av de krav vi lägger på oss. Kanske skulle vi inte försöka planera in dygnets alla timmar så infernaliskt.
Så återigen till vår egen inre soptunna. Vad har vi fyllt den med. Och är den så full så vi pyser ut dess illaluktande innehåll på de mest olämpliga ställena. Är vi rätt otrevliga och otacksamma över lag. Och i så fall, är det dagens krav som fått dig att tappa allt barnasinne. Från den forna tiden när du vaknade som barn till ett solsken och du funderade på vad du skulle hitta på denna dag. En dag som kändes oändligt lång. Och sorglös.
Att vara en smula barn är att vara vuxen på riktigt!