Vi har haft en period med lite mer ledigt. Det här med ledighet är ju rätt lustigt. Du forcerar just inget under ledigheten, utan alla dina göromål stannar upp. Men samtidigt får du i ledigheten tid för eftertanke och reflektion. 

 

En kväll fyllde vi tiden med en fika hos goda vänner. Ett trevligt par som vi lärt känna tack vare restaurangen, ett par så positiva och ynnest glada i sin framtoning att det smittar som bästa vinterkräksjuka. Vi knatade över till dem då vi bor ett par stenkast ifrån varandra och in kommer vi genom en dörr som öppnar sin egen dörr. Sin egna dörr till inspiration och idétänkande.

 

Som sig bör i bästa halvåtta-maner så visades vi runt. Och detta hem var otroligt smakligt inrett med färger och möbler där man trodde den stora plånboken och den dyra inredningsarkitekten farit fram. Men si där gick vi bet. För första gången så började Helena få insikten kring vikten av blocket. Hon som bara säljer på Blocket men aldrig handlar. Mycket utav möbler och tavlor och annat var inköpt just på blocket eller på andra forum där man kränger second-hand. Och det som var nytt visade sig vara hos företag som inte andades IKEA men som befinner sig i samma prissegment. 

 

Om folk har sinne för inredning brukar man se på deras tavlor. Inte på motivet utan på vilket sätt man har placerat dem. En ensam tavla som hänger alldeles för högt är det klassiska felet. En grupp tavlor som varvar högstående och liggande motiv som inramar en plats som kan vara en läshörna eller en matplats lyfter hela rummet. Och färger som man kombinerat och vilka lampor och hur de reflekterar ljus avslöjar även det sinnet för heminreding och trivsel.

 

Ibland är det svårt att se vad dessa inredningsfinsmakare har gjort egentligen. Utan det enda du känner är att -åhh, så fint. -Åhh, så mysigt. -Åhh, så trevligt. 

 

Med mätta magar och mätta sinnen från husesynen så vandrade vi sedan hem på kvällen. Mycket nöjda och kvällen var mycket bra, men enkel. Som när den är som bäst. Fyllda av inspiration.

 

Något dygn senare skulle vi fara till Stockholm. Och vårt besök hos våra nyvunna vänner blev lite av en kick-start. När man fastnar i träsket fyllt av småklagan, irritation och oinspiration så behöver man en nytändning. Först landade vi hos Helenas bror. Mer god mat. Mer nyinrett hem och framför allt trevligt snack som även det tankade på positiviteten. Till detta en bedårande utsikt utöver fjärden. 

 

Ena dagen åkte vi till trevliga bekanta, en ung kille som bygger båt ihop med sin tjej. Ett gammalt ångfartyg från slutet av 1800-talet håller på att ta form och ska bli bostad åt familjen. Ett slit där man inte annat kan imponeras av den tid som läggs ner och där de nu börjar komma in i slutfasen. Fartyget ligger på Långholmen. Där låg det sida vid sida diverse fartyg i diverse kondition. Men solen sken med sin bästa höstglöd och vi vandrade runt på området och vi kände att här är en plats där det finns så mycket naturlig koppling till båtar och havet. Stockholm med hela dess enorma skärgård utanför. En massa intryck i marin anda.

 

Under vår resa så träffade vi även några gamla vänner och åt middag ihop samt att vi gjorde vårt huvudsakliga stopp hos barn och barnbarn som vi inte sett på rysligt länge. Hos Helenas dotter så är inte allt pedantiskt, utan här möts man tvärt om av barn som länge sitter och leker med det som de företagit sig. Hängades över varsitt ritpapper så arbetades det på med alla kulörtens färger och först när middagen ska fram lyckas man bryta barnens idoga arbete. Här ges utrymme för umgänge på ett enkelt sätt och man värderar gemenskap före ett ständigt fejande av hemmet. Vi själva har ibland funderat på barn av idag som vi ofta upplever är speedade och hela tiden ska stimuleras så till den milda grad. Vi märker det framför allt då vår miljö vid vattnet ställer lite högre krav på barn och det kan bli rätt kämpigt med kringflackande vilda barn. Dels så gästade ett barn vår restaurang i somras som Tjoppe fick fånga i farten för att lugna ner, men barnet lyssnade inte för det. Helena frågade dottern om hennes teorier kring det hela. Hon var inte riktigt säker på anledningen men själv hade hon en teori. Att barn idag aldrig behöver avsluta saker. Inte en mening, inte en teckning, inte en film om det nu är det man tittar på och värst av allt - inte en middag. Här sitter familjen och väntar på varandra tills middagen är uppäten, och ingen kliver ifrån för att leka eller för att börja ställa sig med disken. Dottern skrattar till och förkunnar att ibland är det utmanande som förälder att vänta in det sista barnet att äta klart då det kan gå tjugo minuter efter alla andra ätit upp. Föräldrarna sitter med hela tiden och reser sig inte i förväg och börjar plocka av och diska eller feja. Som trebarnsfamilj så hinner man då inte alltid med att hålla hemmet som ett nystädat hotellrum, men en mer avslappnad familj får man leta efter. Och givetvis kan man som familj inte ha för mycket på agendan, de har valt tid framför annat och en ostressad trebarnsmor är nog sällsynt i vår del av världen. 

Vi styrde kosan tillbaka mot Halmstad efter några trevliga dagar. Fördelen med långt bilåkande är att man hinner prata om och reflektera över vad vi sett och upplevt. En rad intressanta människor som på olika sätt bidragit. Vi satte upp nya mål. Eller snarare satte fokus på det vi redan vet och bestämt. Framför allt på punkten att avsluta saker. Hur många, för vi är väl inte ensamma, har något påbörjat som inte är avslutat. Den berömda sista listen, ett förråd fullt med prylar som ska kastas, en sak som man sagt att man ska laga men aldrig gör. Och samtidigt ville vi fortsätta utveckla båten med att bygga klart de få saker som ännu finns på vår lista och även arbeta på känslan och uttrycket i vår inredning.

 

Vi konstaterade att vi nog varit rätt trötta också. Vi brukar allt som oftast vara mycket positiva men vi har haft rätt körigt och även sprungit på situationer med människor som inte ger en energi och positiva avtryck. Utan tvärt om, vi har känt oss trötta på och lite less på vardaglig leda där saker ältas och repeteras. Oftast inte från oss, men man rycks ju med lätt och ställer sig själv i samma skara. Resan hem blev ett tillfälle att sätta ord på vår situation och vårt liv och borta från hemmaplan så får man lite klarare ögon att se med. 

 

Nu är vi hemma igen och i ett allvarligt försök att buteljera känslan och intrycken från veckan så ska vi dra nytta av detta fina innehåll. Vi ska fortsätta röja och fixa, avsluta och inte påbörja nytt som tar bort fokus förrän vi kommit i mål, vi ska fortsätta vara positiva och lättsamma personer och därmed bli bättre på att säga ja när vi menar ja och nej när vi inte kan eller vill eller orkar. Och vi ska ge oss tid för reflektion och eftertanke. 

 

Detta låter stort men det är precis tvärt om. Det är de små stegen som gör det. Vi har levt med ett otroligt fokus på båtrenoveringen och verksamheten att vi idag måste hitta nya former och lära om oss. Nu har vi lite ny kraft, och det känns gott.