Konsten att inte fastna i livet, eller som man med andra ord kan uttrycka det, att ständigt ha flyt. Ja det är väl något som vi alla eftersträvar. Men vad som är flyt för den ena är det säkerligen inte detsamma som för den andre. 

 

Detta skulle kunna ses som uppföljningen av projektsunshine där ni fick följa två filurer i deras eftersträvan att renovera en gammal fiskebåt. Efter många timmars arbete och tömd portmonä så slog vi till slut upp portarna till vår restaurang M/S Sunshine (www.projektsunshine.blogg.se). Sommaren 2014 var den mest galna, roliga, arbetssamma och lärorika sommar man kan tänka sig. Vi fick stående ovationer för vårt marina uttryck där vår restaurang andades det marina för alla dess sinnen. Fisk och skaldjur på menyn, litet och mysigt ombord med skeppslyktor och doft av tjärad hampa. En ekonomisk lönsam rörelse och det mest logiska vore ju att nu fortsätta på den inslagna vägen. Men beslutet är fattat. Från idé till verkställande tog det tio år. Vi nådde målet men det hägrar andra drömmar i livet också. Att stå med nattlig disk till långt in på småtimmarna för ett par i vår mogna ålder, är inget vi måste. Nu vill vi njuta av det vi åstadkommit och sätta ny kurs. Fast denna gång inte så forcerat med kniven mot strupen. Utan denna gång mer som ett bomullsband kring handleden. Ett band som vi när som helst kan klippa av om vi önskar. Som inte har något tid att passa. Som inte har en plånbok att pressa. Men ett band som förkunnar och påminner oss om att vi den dagen vi ställer skorna på hyllan, ja den dagen, då ska vi känna oss härligt berikade av livet. Fyllda av äventyr och erfarenhet. Och förutsättningarna för detta ligger för vår del i att inte släpa på tung ryggsäck i livet och sitta fast i ekorrhjulet. Ett enklare liv borde vara ett friare liv. För oss är det så iallafall. Och kanske en dag så står Tjoppes skor kvar på kajen, fastlimmade i epoxy, som en symbol för nästa äventyr. Förtöjningarna kapade och minnet av båtens siluett är blott på den blundade näthinnan. Och M/S Sunshine tuffar iväg mot nya destinationer med dess ägare vid rodret. 

 Vi kommer att skriva lite om våra betraktelser och resa genom livet. Och vi började denna resa med att förkunna oss man och hustru på den lilla danska ön Anholt mitt ute i Kattegatt. Vårt egna lilla paradis på jorden, precis lagom runt hörnet med en dagstur på havet för att nå dess långa vita stränder. 

 

Vi vill vara tillsammans så mycket vi bara kan och förmår. Inte för att vi måste, vi måste inte alls. Men vi vill. Väldigt gärna vill vi inte missa att dela vår dag med den andre då varje dag är en dag mindre kvar att leva. Tjoppe sa till Helena strax före bröllopet;

 

-Helena, jag gör precis vad som helst för dig!

 

Och så blev det en paus innan den blivande maken fortsatte.

 

-Men jag gör det på mitt vis!

 

Och så är det nog. Får vi bara göra saker på vårt eget vis och respekteras för det så har man en underbar grund att stå på. För han är lite svårtämjd den där Tjoppe. Trygg som få men bakom örat så lurar en lekfull grabb som kan företa sig något helt oväntat. Helena fick även en fråga till, Tjoppe frågade;

 

-Litar du på mig?

 

Helena tänkte efter och svarade.

 

-NEJ!!

 

Tjoppe skrattade högt. Det var för henne ett väldigt positivt svar. Visst litar hon på sin Tjoppe i vått och torrt, på kärleken och att han alltid kommer att borga för att de tu har det bra. För Tjoppe är trygg som få MEN bakom örat så lurar en lekfull grabb som kan företa sig något helt oväntat. Helena bad en gång om att livet inte skulle kännas som en transportsträcka. Det tog Tjoppe fasta på och ibland har det gått undan i livets kurvor. Ibland bara på ett hjul. Men vi hoppas att tiden för sjunkna båtar och drunkningsförsök och annat är ett minne blott. Nu hoppas vi att kurvorna tas med två hjul åtminstone. 

 

Ja nog om detta nu. Bloggen är igångsparkad och nu kör vi. Herr och Fru gläntar på sin dörr och hälsar er välkomna!