I kölvattnet av att mitt mått blev rågat. Jag hamnade i ett läge där spiralen inte längre kunde fortsätta. Likt i ett lekland där man åker en ruschkana och följer svängarna snabbt till höger och vänster och runt och runt och PLOPP. Så tog färden slut. Och ut slungades man med full kraft. För mig blev det på en stol framför läkaren. Utmattad. I kölvattnet av att mitt mått blev rågat så har det äntligen funnits lite tid till betraktelse.

 

En klok dotter sa till mig.

 

Om jag får den löneförhöjningen jag hoppas på ska jag lägga den på att gå ner i arbetstid. Jag funderade över de kloka orden. Någonstans så vet vi med oss att detta är ohållbart. Spiralen snurrar och vi far i den som smörkokt spagetti i ett vansinnigt tempo. Och vi måste alla bidra för att inte tappa farten. Alla ska tjäna något i sin ände. Och vi betalar för allt mer luft.

 

Jag var till Båstad. I mitt försök att göra ingenting och bara ägna mig åt vila och betraktelse och det går si sådär. Men så blev det en trevlig fika. Tjejen på konditoriet hade råkat välta en bakelse så den blev lite skadad i utseendet. När vi skulle gå frågade hon glatt. -Vill ni ha med denna bakelse hem, till morgondagens fika? Lite förvånade tittade vi på henne. -Ja, jag menar, jag måste ändå kasta den annars.

 

Vi sprack upp i ett leende och tackade och fick med oss vår tilltryckta men annars helt felfria sockerbomb. Gratis är gott. Vi har ingen aning vad hennes arbetsgivare tyckte om handlandet, men bättre sätt att investera i sitt varumärke går inte att få. Personligt och positivt överraskande. Vi kommer tillbaka. Inte för att få något gratis. Utan för att bemötandet var personligt. Bakelsen smakade fantastiskt.

 

I ett skyltfönster en bit i från så tittade vi på huspriser. Fem miljoner. Sju miljoner. Nio miljoner. Sjutton miljoner. Ett hus där man kan lägga hela sin inkomst på räntor. Och även om räntan är låg så är det ju trots allt en skuld. Och det mesta är luft. Materialkostnad kanske på en halv miljon. Resten är någon annan som tjänar på och du betalar snällt. Och till detta vill man ha en bil som man kan lita på och som är tillräckligt stor och har komfort. Inget fel i det. Men ingen blinkar längre när man lägger mellan tre och fem tusen i månaden på avbetalning på en bil. Sen ska det till försäkring, skatt, bensin... Vi behöver även tänka på vår kondition. Gymkort. Femhundra i månaden och du får tillgång till löpband inomhus. Denna explosion av gym. Senast hörde jag om att ett företag inte hade samma löneutveckling till de anställda som inte tränade på gym. Sen behöver du datorer, mobiler, kläder, resor, smink, golf...jo nejm it.

 

Jag såg en ung mamma som korsade gatan med sin barnvagn. En Emmaljunga av äldre modell. Fin och välbevarad. Men omodern. Jag blev glad. Kunde det vara en medveten handling av att man inte längre vill vara med på alla plan att betala för all denna luft. Kanske köpa sig tid att kunna vara hemma längre med sitt barn månne. En ny barnvagn kostar lika mycket som en begagnad bil.

 

Och bästa kompisen med en fantastisk månadslön som många skulle drömma om sitter och åker runt i en gammal volvo som det är hål i sätena i. Den skramlar. Och den kostar - just inget. Kompisen känner sig ibland malplacerad med sitt åkerspöke till bil. När han behöver skjutsa någon i tjänsten. Men han har inte fallit för trycket att köpa luft för pengarna. Han har en plan för sin inkomst och han lägger sina slantar på detta. Men situationen gör sig emellanåt påmind. Då våndas han en aning. Men beslutet står fast.

 

Och resonemanget hos ena sonen. Att det går utmärkt att bo litet och trångt. Man behöver inte så mycket. Och trenden är sådan. Sonen är klok och i sin betraktelse så säger han. -Vi försöker leva så amerikanskt, stora hus, stora bilar, mycket extra av allt. Men i sydeuropa på de flesta platser så lever folk i rätt små hus och lägenheter och högst spartanskt. Och det är ju inte ett olyckligare folk för det, sydeuropeer. Trenden går ändå mot att vi väljer och nöjer oss med lite mindre. Men vi är rätt fartblinda. Även så sent som i femtioårsåldern så köper folk dyra hus. Inte en suck att man hinner amortera av något större. Och med kanske femton års arbete till så infaller pension. Och PANG så halveras din inkomst. Framtidens pensionärer spås hamna i ny sorts fattigdom.

 

Det är en konst att inte fastna i allt vårt moderna och tillrättalagda. Och ingen höjer ögonbrynen inför de prislappar vi glatt betalar för med lånade pengar. Men börjar vi sköna en förändring. Dottern, sonen, den unga mamman och kompisen? Och det räcker med att någon kommer på att det är coolt att leva spartansk och sparsmakat så följer andra efter. Att det är helt ok.

 

Frågan är om LYX i framtiden är lika med TID. För bakom husfasader och fin billack så vet vi att detta inte alls har att göra med om man har råd eller inte. Du kan vara helt ägd av systemet. Där din lön redan när den dammar in den tjugofemte tillhör någon annan. Frågan är vem man försöker lura. Inte mig iallafall.